Han kallades Nuuk

eller "Balladen om en eskimo"












Derivathandlaren Barbara Goldstein sträcker på sina ben.

-Gud, så tjatiga dessa Tokyoresor börjar bli, jag måste få till en förändring, tänker hon.
Pocketboken hon köpte på JFK några timmar tidigare, gör ju inte saken bättre.
Storyn håller ju inte! Rena dyngan!

Eller tänker hon på jobbet igen?
Tandläkaren?
Får inte glömma att boka tid.
Allt flyter bara ihop.
-Nä, den åker ner i väskan igen, mumlar hon tyst för sig själv.

Mmm, det kanske är lite väl magstarkt att klaga, sedan någon månad har hon ju sluppit "pöpeln" i Economy Class.
Kanske är hon irriterad på grund av det där ilandet i tanden.
Men John måste ju nån gång förstå!?
Gör han inte det, kommer jag ju närsomhelst tacka ja till JP Morgan Chase stående erbjudande.
Trehundratusen dollar i signing-bonus skulle dessutom sitta fint till julshoppandet, tänker Barbara och småler när hon med halvöppna ögon tittar ut i den arktiska natten.

Om hon bara visste hur hon skulle lägga upp det på nästa BRM...

Precis samtidigt, c:a 40 000 fot rakt under flygmaskinen droppar det oupphörligen från taket i Nuuks lilla igloo.
Igloo är förresten synd att säga, hydda passar nog bättre.
Det var ett tag sen det lilla inuitsamhället bestod av igloos.

Nuuk har varit uppe och tätat hela natten, men det hjälper inte, ingenting verkar hjälpa.
-Jag får väl skylla mig själv, tänker Nuuk, när han slår upp en stadig whiskey, och försöker glömma eländet.
Han hade ju chansen när kommunen erbjöd en 2 rummare inne i byn.
Men den gången tackade han nej, och sen kom erbjudandet aldrig tillbaka.

Då gick ju jakten på högvarv, och sälskinnen såldes i parti och minut, men det är andra tider nu.
Ja, det är andra tider nu.
Lågpriswhiskeyn forsar ner i strupen och en ny står redan på bordet.
Nuuk som är den äldsta brodern av tre, valde att stanna kvar och kämpa.
Men förgäves.

I skenet av den gamla vägglampan tittar han på familjefotot.
Tårarna droppar i takt med vattnet från taket.
Han minns som igår hur han ställt kameran på självutlösning, men inte hunnit tillbaka riktigt.
Han kom bara med till hälften.
Det var en sån fin dag. Hela familjen var samlad. Han trycker tummen försiktigt mot var och ett av ansiktena. Sonen och dom fyra döttrarna...

Nu är whiskeyflaskan är snart tömd.
Nuuk skakar ur det sista innehållet.
-Nu finns det verkligen ingenting kvar, tänker han och kan inte låta bli att skratta till mitt i allt gråtande.
Sedan isbjörnen tog hans yngsta flicka, hade han varit medveten om att det bara var en tidsfråga.
När skulle han sitta såhär?
När skulle dagen komma?

---

Barbara sover tungt nu.
Hon har insett det att en av fördelarna med Tokyo, är att hon får sova.
London var ju faktiskt rena skämtet.
Fick inte sova ut på 3-4 dagar.
-Herregud, dom påsarna kan jag inte sträcka mer, brukade hon skämta med en av väninnorna på börsen.
Hon drömmer.
Hon drömmer om väskor.

---

Skotten kunde ibland gå av nattetid.
Dom kunde verkligen eka bland kullarna.
Oftast handlade det om laglig jakt.
Ibland fylleri och olovlig jakt.

Men denna natt handlade det om ett hål som aldrig kunde lagas.