Känn ingen sorg - med Lasse Leijonborg

sjunges i D-dur, valfri melodi

Jag är som du.
Du är som jag.
Ni är som vi.
Vi är som ni.
Ge mig ett folk.
Jag ger ett parti.
Jag lovar ett drag.
Det blir inte remi.
Nu eller aldrig.
Rösta på mig.
Det blir spex!
På val tvåtusensex.




Ha ha, a det e bra Lasse!
Det svänger ju! (nästan...)
Men glöm inte slemmet i mungiporna!
...och den blårutiga skjortan!

Habla habla habla

Jo, jag lovar er!

Så här stor var makrillen som jag drog upp med Jockes paravan. Vi låg å guppade utanför Vargö! Varför skulle jag överdriva om en sån djä.. djä.. djäpernadi hablum allum haka mi talmud aberni scrapa mi scomber scombrus.

Halleluja Halleluja!

10 Minutes And Counting

Taepo-Dongen rasslade iväg med en ursinnig kraft.
Ljuskäglan bländade en samlad elit uppe på kommandobryggan.
Men snart hade både ljuset och oljudet bytts ut mot total tystnad.
Vad hade hänt?
Hur kunde det gå så snett? Eller rättare sagt, hur kunde den gå så snett?

---

Ännu en natt hade gått mot dag i Pyongyang, och lille Kim Jong Il hade inte sovit en sekund.
Han visste inte hur många gånger han hade vänt och vridit på sig. 10? 15?
Flera gånger hade han sprungit upp och klappat på den stora röda knappen...
Det är den 31 augusti 1998 och dagen D är inne.
Han skulle äntligen få se den nya uppgraderade Taepo-Dong 1 missilen i aktion...

Taepo-Dong systemet hade uppgraderats och år av forskning och utveckling hade äntligen gett resultat. Med god hjälp av ryssarna hade både räckvidden och träffsäkerheten förbättrats avsevärt.
Lille Kim, som alltid hade varit intresserad av raketer och smällare, leker vid frukostbordet med två leksaksraketer som "slåss" mot varann i luften.
Pang - du e död!
Nä, pang-pang, du e död!

Den gamla interntelefonen sprakade till, precis när en av raketerna sveper in över bordskanten och sätter in en fullträff - Swoooosh - juiceglaset går i 1000 bitar på marmorgolvet.

"1 timme kvar, vår store ledare, nedräkningen har börjat", säger adjutanten i andra änden.

Lille Kim stoppar ner leksaksraketerna i byxfickan och rusar ut på toaletten.
Han håller på att spricka av entusiasm!
En hysterisk skrattsalva hörs där inifrån. Han spolar, springer ut, och bort i korridoren.

Han räknar febrilt på den stora miniräknaren och dom små, små fingrarna slår 3 - 6 - 0 - 0 + 7 - 0 - 0 = 4 - 3 - 0 - 0 ( han upprepar proceduren flera gånger, för att försäkra sig)
Tretusensexhundra plus sjuhundra, kilometer...
Hmm....det blir 4300 kilometer....det är bra!
Det är braa!
Arbetsrummet är nu välfyllt med folk. Stenansikten överallt. Militärkepsar.

Telefonerna på det jättestora skrivbordet ringer i kör!
-Jaaaa!!!, skriker lille Kim, skrattar och lägger på!
-Jaaaa!!!
Och så håller det på. Skrattar och lägger på!

Taepo-dong missilen krånglar sig ur sitt grepp, norr om stan, och försvinner snart ur sikte, endast en ljuskägla kan skymtas på den stålgråa himlen. Långt därborta i öster...
Inne i kontrollrummet står lille Kim. Storögd, tårögd, hoppar och hoppas.
Han kan följa roboten på den gigantiska skärmen, 1000, 2000, 3000 - men vänta!?

Vad gick snett? Vart tog den vägen?
Den bananliknande symbolen på skärmen har övergått till en pytteliten blinkande prick.
På samma ställe!?
Endast några trötta japanska fiskare och några bläckfiskar skulle veta exakt...

---

På 7-års dagen ägnar vi en tanke på hur många uppgraderingar lille Kims drömraket ska få!?
3? 5?
Hur långt skall det gå?
Hur långt skall den gå?
Tänk om...

Zzzzzzzz zzzzzz

Zzzzz zzz zz z zzzz zzzzz. Zzzz zzz.

Zzzz zzz zzzzz zz zzzzz zzz.

Zzzzz.

Zzzz zzz zzz >prrrrt<

>Va!? Vafalls? Äh<

Zzzz zzzzz zzzzzzz.

Vad vänstern ger, högern tar!

Mika är ingen vanlig grabb.
Han är sluggern från Komettorget.
Faktum är att närpolisstationen i Bergsjön kom till p g a honom.

-A det säger jag bara. Den som jävlas med mig får känna på den här, säger han, när vi möter honom i fikarummet på äldreboendet, Siriusgatan 47, och håller upp den tatuerade högerarmen.
-Den har känt på många gapande käftar, fyller han i och skrattet övergår i ett hostande.
Mika stoppar in en prilla snus och fortsätter.
-A va fan ska man göra? Dom lär sig ju inte annars.
-I plugget kallade dom mig vinkarkrabban, för den gick runt runt runt. A näven asså.
Mika tittar ner i kaffemuggen och upp på klockan. Fem i ett, lunchen är snart slut. 5 minuter kvar.
-Nä, nu ska mina små goa gummor snart ha mat. Jag har inte mer tid med er. Ni får komma tillbaka imorgon.
Vi försöker med en kort fråga till medan Mika diskar ur koppen.
Hur kommer det sig - nä, förgäves.

Inga-Lill, föreståndare och Mikas närmaste chef, suckar djupt och tittar långt ut genom fönstret.
-Nä, vi kan inte heller förstå det, över 200 misshandelsmål och samtidigt så älskad av både personalen och de boende här på hemmet.
Man får inte ihop det helt enkelt.
Han sköter sig exemplariskt! Vi kan ställa den stora klockan där, efter våran Mika.

Titta! Som nu t ex, när han har några minuter kvar av rasten, går han gärna ut och fotograferar vårens första sådd. Eller kanske någon fågel.
Det är verkligen synd att han ska in igen.
Jaa, det tycker vi på redaktionen med.

Gästkrönikör
Per Malmsten, Fighter Magazine, 2005

Samtidigt borta vid hundutställningen

Jovisst, seru, bits han, så borstar vi tänderna bakifrån.
Det är inte mer med det.
Jag är snart där med borsten.
Vi går in här bak i rompen.

Vänta, nu känner jag nåt här...

Mamma, när jag blir stor vill jag sitta i fängelse!

http://www.falungonginfo.net/display.php?news=130

"Fem, reser till Szczecin 2035"

Med på bussresan fanns alla dom gamla goa kryssningsresenärerna.
Där fanns Johan, spexaren, alltid med en one-liner i kavajfickan (längst till vänster i bild)
Där fanns Martin, slajsaren och pajsaren, alltid en go gubbe. (lagt till sig en skepparkrans häromåret)
Där fanns Benny såklart och den hårdslående Rikard. (längst till höger).
Hela den gamla originaluppsättingen.

Kortet är taget i parken nedanför hotellet.

Härligt och se er gubbar!

Ha! Jag ska minsann visa er!

Precis dom orden ropade barfotamannen Ernst Kirchsteiger innan han klev in i rymdkapseln i torsdags.

Idén är ju vansinnig, snälla, ge upp nu, svarade en samlad SVT ledning nere på startbanan. Men förgäves.

Ett sommartorp uppe på Aftonstjärnan...

Jaha, säger vi från bloggverandan.
Lycka till då!

Phil & Steve Mahre - och en hel värld blundade!

Detta är berättelsen som vi helst hade sluppit läsa.
Historien om två bröder från White Pass, Washington State, som bjöd världen på fantastisk skidåkning, sitt hemland på OS framgångar.
Vilka minns inte Phils bataljer mot Stenmark?
Men som samtidigt bjuder på en hisnande historia som sträcker sig över två decennier, innehållande tidig genmanipulation, spionage, kontraspionage, kallt krig samt ond bråd död...

Det här är historien om de ständigt leende bröderna Phil & Steve Mahre.

Året är 1956 och ett antal amerikanska forskare har samlats runt ett bord på Mount Sinai sjukhuset i New York.
Det som väcker deras intresse är de två klumparna som sprattlar i provröret.
Aldrig förr har två, så små klumpar sprattlat så mycket, som nu, i ett provrör.
Allt under ledning av Dr Helmuth Grenz, världens då mest framstående genforskare.
Projektet är superhemligt.

Åren går och de två små klumparna har börjat college.
Varje dag tittar dom på varandra och skrattar "ha ha - du kunde vart jag och vice versa"
Men det är inte vilket college som helst dom går på.
Dom har egentligen ingen aning om vilket college dom går på.
Dom går på CIA:s mest prestigefyllda bygge.
Den beryktade "Lönnmördarskolan" uppe i Colorado Springs, klippiga bergen.

Dom skall snart ut på sitt första, riktiga uppdrag.
Vinter-OS i Sarajevo, Jugoslavien.
Deras uppdrag - "Operation Bring back the medals" har inletts.
USA har gått tomt dom senaste årtionden, Innsbruck -76 och Lake Placid -80 blev inte alls vad Carter och Ford hade räknat på.

Målgången blev fantastisk!
Stars´n Stripes överallt.
Guld och silver i parallellslalom- precis som en hel kontinent hade drömt om.
Snökanonen vändes över folkmassorna - folk jublade - champagnekorkarna flög i luften, och någonstans där stod två bröder och blinkade mot varann.

Men mitt i snöyran stod även ett forskarlag från New York....


Fortsättning följer

Nils-Folke Färm åter igen Svensk Mästare!

Ibland händer det att en brevduva kommer ur kurs och hamnar fel.
Det kan bero på dåligt väder, åska med elektricitet i luften, extremt hårda vindar så att duvan flyger sig trött eller kanske flugit mot en elledning och blivit skadad.
Vi är mycket tacksamma om du, som finner en trött eller skadad brevduva, kan hjälpa oss att ta hand om våra kära djur.

-Ge duvan rent vatten i en liten skål.

-Ge duvan mat. Den äter alla slags torkade sädeslag, korn, vete, majs, ärtor, bönor etc. och fågelfrö. Hemma i köket har man kanske risgryn (okokt), havregryn eller torra gula ärtor, vilket duger bra.

-Ger inte duvan sig av igen under dagen, försök att fånga den.

-Placera gärna den trötta duvan i en stängd bur eller papplåda några dagar så att ingen katt eller rovdjur kommer åt att göra den illa.

-Om det är långt till någon förening, är vi tacksamma om duvan får stanna några dagar, äta upp sig och vila, samt bli släppt igen, när den ser pigg ut.

-Släpp duvan på morgonen vid fint väder, då har den bäst förutsättningar att flyga hem. Man får aldrig stänga inne en brevduva någon längre tid, eftersom det är en annan persons egendom.


Vi tackar på förhand och gratulerar Nils-Folke Färm som återigen tog hem SM-pokalen.
Grattis Nils-Folke!

Här är (en del av) ditt liv!

30 år

De biologiska funktionerna börjar dala. Hormonproduktionen i kroppen börjar sakteligen avta. Hjärtats reservkapacitet sjunker med i genomsnitt en procent varje år framöver. Giftermålsåldern enligt statistiken.

35 år

Den manliga styrkan kvarstår men hållfastheten i skelettet blir långsamt och gradvis sämre.

40 år

"Livets middagshöjd" (Carl J Jung). "Tungan och sinnet på sin högsta höjd" (Solon, grekisk skald och statsman, 600-talet f kr). Mer än hälften av Sveriges män är överviktiga.

45 år

Ögat förändras. Tilltagande svårigheter att läsa en bok utan läsglasögon. Stigande antal män får ryggvärk, cirka 15 % har svår ryggvärk.

"Finns det ägglift uppe på sopberget?"

Kära vänner!

Tisdag idag, växlande molnighet, svag till måttlig, västlig vind, 19 grader.

När jag hade som mest ont i halsen, igår, skrev jag att bloggar inte behövs.
Att bloggar bara bidrar till det ständigt växande sopberget.
Det virtuella sopberget.
Jag står för det. Även idag.
Men det som framstår allt tydligare är faktiskt det underliggande problemet.
INTE själva sopberget, utan det som sopberget är vilar på. Nämligen;
Norrland.
Vi kan rimligtvis inte behöva så mycket som 242 500 km2(!) yta till ingenting!?
Eller 59% procent av Sveriges totala yta!!?
Till vad??
Så stort och brett sopberg får vi bara inte bygga!!

Nä, låt oss slå ihop två onda ting, ( Sopberget & Norrland ) och göra något riktigt bra av det istället.

Nämligen världens högsta sopberg!

Lite drygt 8850 meter ö. h tycker jag det skall mäta när det står klart.
Vi får inte ge upp innan dess.
Svaren är givna!

-Arbetstillfällen?
-Ökad turism?
-Kommer Norrlandspilen ( Inlandsbanan ) till någon nytta?
-Kommer det lukta bättre i våra städer?
-Får vi vinter-OS?
-Kommer vi kunna fortsätta snacka & skriva en massa skit?



JOHAN!! KÖP IN BRONSET!! HÄR SKALL GJUTAS!!

//Det här e bara början...

Bloggar - sopberget bara växer...

Vad skall vi ha dom till?
Bloggarna?
Dom sprider sig likt ogräs på webben!
Ohyra.
Ingen verkar riktigt fatta varför vi ska behöva läsa alla bloggar.
Än mindre skriva egna...
Nä, slut upp nu i kampen mot alla dessa meningslösa, innehållslösa bloggar!

Vart skall alla dessa terabytes dumpas?

Ja, inte blir det i närheten av mina barn, i alla fall, det lovar jag!

Nä, kör upp det till Norrland, och spräng in eländet i urberget!

Där ändå allt ogräs finns, och bergen är så höga.

Usch!
Toui!